Wowsi

I lördags var jag och tittade när herrarna i DIBK hade sin seriepremiär. Det var väl ingen toppmatch, men de vann enkelt så det var kul att se. Där i laget så spelar några stycken som även spelade i KIB för många år sen, samtidigt som jag spelade i damlaget. Det fick mig såklart att minnas tillbaka (mycket nostalgi har det blivit sen jag började skriva här igen). Livet kretsade då kring innebandy, vänner och fest. Kul som bara den var det, kan känna att jag saknar det lite ibland. Men det räcker med att titta på något av mina fina barn för att jag ska inse att jag absolut inte skulle vilja vara nån annanstans än just här och nu. Livet var bra då när det bara handlade om innebandy och allt det där, men det är för jävla bra nu med!
 
På tal om nåt helt annat.. jag tror att jag har skrivit det tidigare, men herregud vad Matteo har förändrats den senaste månaden, han är som en helt annan bebis! Han äter mer sällan, sover mycket bättre och är överlag mer harmonisk. Han söker alltid ögonkontakt, och när man tittar på honom får man alltid ett stort stort leende. Om ca 1,5 vecka blir han fyra månader, men han känns så mycket större ibland. Ofta när han är i någon av sina babysitters sätter han sig nästan upp! Han är galet stark alltså. Han vill gärna sitta själv i våra knän också så jag tror inte det dröjer speciellt länge innan han kan sitta själv utan stöd. Såna här saker betyder antagligen inget alls för er som inte har barn, men ni som har vet precis hur kul alla små framsteg är. Man kan säga att det händer en hel del första året också!
 
Nej nu får jag avrunda här. 

Arkivet

För några dagar sen satte jag mig och läste igenom alla gamla inlägg jag skrivit. Det finns inlägg från innan Linn ens fanns, så det var en del att läsa igenom. Men jag är så otroligt glad över att ha det sparat, framförallt alla bilder och videos från när hon var liten. Jag minns tillbaka och inser att vi hade det väldigt bra hon och jag, i våran mysiga tvåa på Medborgargatan.

Att vara ensamstående till henne var en lätt match, hon var världens snällaste lilla bebis. Nu får jag gå igenom alla mysiga, jobbiga, roliga och härliga stunder igen, med Matteo. Kan inte säga annat än att det är jäkligt häftigt :)

Nu är jag dock inte ensam, det finns ju faktiskt en pappa med i bilden den här gången. Och tur är väl det, för Matteo var inte direkt enkel i början. De två första månaderna gjorde han inget än åt, åt och åt lite till. Så det var en himla tur att Robin var hemma i en och en halv månad för annars hade det varit riktigt kämpigt. Det är ju inte bara den lilla som ska tas om hand, Linn och Romeo kräver såklart sitt också.

Nu är dock Matteo påväg att förvandlas till en riktig drömbebis istället. Han äter med 3-4 timmars mellanrum, sover lite längre och har helt plötsligt bestämt sig för att ta nappen. Helt jäkla underbart! Det betyder att vi slipper gå runt och vagga honom när han ska sova, nu är det bara att lägga sig bredvid honom i sängen och stoppa nappen i hans mun så somnar han på bara några minuter.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst känner jag, men det får bli i nästa inlägg!




Mycket har hänt

Sist jag skrev ett inlägg här var dagen innan jag träffade Robin, så man kan minst sagt säga att det har hänt en del sen dess. Den historian kan såklart bli hur lång som helst, men jag antar att de som kommer läsa detta inlägg redan vet det mesta. 
 
Vi har blivit en stor familj som för tillfället bor i en alldeles för liten lägenhet. Jag, Robin, Linn, Romeo, hunden Chili och såklart senaste tillskottet Matteo bor i en trea. Ibland känns det lite trångt som ni kanske kan förstå.
 
Nu när jag skriver börjar jag tänka lite på hur livet var när jag sist uppdaterade här, och jag kan bara konstatera att mycket är annorlunda men också att det är så mycket bättre. Jag har inget behov av att gräva i gammalt groll, nu är nu och nu är bra.
 
Vi får se om jag skriver något mer här, det får tiden utvisa. Men det känns som att jag har en hel del jag skulle kunna dela med mig av, sen om någon läser eller inte spelar inte så stor roll 
 

1 månad, really?

I've reached a new low, haha. Nu var det ett bra tag sen jag bloggade igen! Vad hände? Svaret är ingenting! Har inte haft nåt roligt alls att berätta.. Inte för att bloggen brukar va sådär hysteriskt rolig annars heller, men ja jag visste inte vad jag skulle skriva helt enkelt.

Jag har lite småpanik över denna tristess och slentrian. Det händer ingenting spännande alls. Men det ska jag se till att ändra på! Det måste bli en resa neråt i landet efter nyår, ska se vem som är intresserad av att följa med bara. Jag har inte varit i Sverige's bästa stad sen förra sommaren, så nu är det verkligen på tiden!

För övrigt så ska jag gå på Linn's första Lucia-firande imorgon, gissa vem som kommer böla ihjäl sig? Nej, jag ska försöka hålla mig i skinnet men det blir säkert svårt. Kameran är laddad iallafall, det ska bli så kul :)
Poser!

Lucky day?

Många sa/trodde att gårdagen skulle vara en lyckodag. Jag hoppas verkligen att ni hade mer tur än för mig för jag hade det verkligen inte. Det började med att jag hade fått fel schema så jag kom till jobbet en halvtimma senare än när jag skulle ha börjat, vilket innebär att jag får börja tidigare på måndag, yeay. Sen när jag hade slutat skulle jag till Maxi och leta kalasgrejer till Linn, vilket jag också hittade. Men sen tänkte jag åka hem med en buss som inte ens kom.. Så jag fick vänta ute i kylan i ca 45 min innan jag kom hem, härligt härligt.

Men ja ä int bitter!
Idag är det jobblördag och jag vet inte om jag ser helt fel, men ramlar det inte lite vitt från himlen? Egentligen är det ju ganska sent för första snön (jämfört med förra året), men jag är inte alls redo för vinter. Jag vill ha mer höst först! Det kan i och för sig bero på att jag jobbar jämt och knappt hinner med alla årstider, sommaren tog jag knappt del av alls. Men det är ju så det är, man måste jobba för att överleva!

Aja, det här inlägget blev hur tråkigt som helst, men jag ville fylla ut lite efter två deppiga inlägg på raken.

Graveyard

Jag har länge funderat på ett blogginlägg som ska handla om mitt besök på kyrkogården i lördags. Men orden har inte riktigt fastnat. Det var med väldigt tunga ben jag tvingade mig dit, varför jag tvingade mig själv vet jag faktiskt inte. Jag hade nästan hjärtklappning på vägen dit, o när jag väl kom fram släppte allt. Men det var skönt att få säga några ord till Jorma, tända ett ljus och sedan gå ner till Krull. Jag har varit hos honom två gånger innan på snart 6 år, då kanske ni förstår att jag inte gillar kyrkogården speciellt mycket. Men nu var det skönt att va där.. Kan inte fatta att det snart gått 6 år, det känns inte så. Jag tänker på honom nästan varje dag fortfarande.. Synd att du inte fick träffa min dotter.

Jag passade även på att stanna till hos Timmy och Sara som hade det riktigt fint båda två. Hela kyrkogården var helt magisk, man tappade nästan andan när man stod längst upp på kullen vid kyrkan och tittade ner över dalen.. Men att två så fina människor inte fick leva längre är bara tragiskt.

4 personer har jag förlorat hittills i livet, och 1 hund. Alldeles för mycket kan jag tycka. Ryggsäcken med livserfarenheter som hänger på min rygg är fylld av för många dåliga saker.. Men samtidigt har jag världens bästa Linn som får mig att sväva trots den där dumma tunga ryggsäcken. Nu låter jag väldigt egoistisk som tycker att jag förlorat många, det är självklart de som inte är i livet som det är mest synd om. Eller det kanske är en befrielse, vad vet jag?

Jag saknar er och tänker på er nästan dagligen, och det var skönt att få gå till kyrkogården i lördags och sakna lite extra.

Emotions

Någonting som inte har hänt på väldig länge hände mig förut. Som vanligt när någon frågar så berättar jag att Linn inte har träffat sin pappa på 1 år. Hon fyller ju snart år, och då är det exakt 1 år sen dom sågs sist.. Jag brukar i vanliga fall kunna hantera det ganska bra, men nu sköljde det verkligen över mig, det kändes som att hjärtat klämdes till ungefär. Jag har så himla många frågor och tänker så ofta på framtiden. Kommer han tillbaka? Hur reagerar Linn då? Kommer han att sticka igen om han kommer tillbaka? Hur kan man välja bort ett barn? Vad ska jag göra när Linn börjar fråga om sin pappa?

Ja ni ser.. Många många frågor men knappt några svar. Jag brukar som sagt kunna hantera det ganska bra när jag berättar om det, men just idag blev det så jäkla jobbigt. Linn börjar bli stor och med tanke på hur fäst hon blev vid en kille som vi bara känt i några månader, hur blir det inte då om hennes pappa kommer tillbaka in i bilden? Hur blir det när hon är större och verkligen förstår att han är hennes pappa?

Jag vet att Linn får så mycket kärlek hon behöver och mer därtill, av mig och alla andra fantastiska människor hon har i sin närhet. Men fortfarande.. ALLA barn förtjänar att ha en mamma och en pappa som älskar dom. Även om jag träffar någon annan så är HAN hennes kött och blod, ingen annan. Förhoppningsvis knackar samvetet på hans axel en vacker dag, och får honom att inse vad det är han gör..

Älskade Linn, jag ska skydda dig och älska dig så länge jag lever.

Segt

Jaha då var det måndag igen.. Jag har avverkat 2 av 7 jobbdagar så jag känner mig inte direkt taggad på att dra iväg sen vid 15 kan jag lova. Det är visserligen skönt att bara jobba 5 timmar, men jag känner på mig att det blir mertid den här veckan också.

Har egentligen inget viktigt att skriva, men jag tänkte lägga upp några bilder på skönheten. Hon kör på riktiga korkskruvslockar idag :) Resten av bilderna är från våran förra photoshoot.


Shopping

Det blev faktiskt lite smått och gott både till Linn och mig förut. Karlskoga's utbud är väl sådär, men litegrann blev det iallafall som sagt. Linn fick två fina toppar:
Jag är en riktig sucker för lila, och just plommonlila (topparna är mörkare IRL) tycker jag är fint som bara den. Har infört rosa-förbud igen nu, det börjar bli alldeles för mycket av den färgen nu! Till mig själv blev det ett par svarta jeans, en hoodie och en stickad tunika/klänning. Så jag köpte mest till mig själv den här gången, igen! Inte bra alls.. Men jag kan ju försvara mig med att jag klickade hem en overall till Linn tidigare idag, nämligen den här:
En Didriksons Kebnekaise. Hoppas att färgen är lika fin som den ser ut att vara på bilden! Just en bra overall känns viktigt i år då det kommer bli många timmar ute i kylan. 
Gud vilket tråkigt inlägg om ingenting alls!

Fotografering

Idag har Linn haft sin första dagisfotografering! Självklart var det någon som rev henne precis innan, så hon hade tre fina röda rivmärken på ena kinden. Det känns så typiskt på nåt sätt?! Det ska bli kul att se dom bilderna :)

För övrigt är hon lite halvsjuk. Eller ja, vi stannade hemma igår pga att hon knappt fick i sig vällingen för att hon hostade så på morgonen. Men hon sover helt ok på nätterna och hostar inte speciellt mycket på dagarna.. Hoppas att det stannar vid det. Idag och imorgon är jag ledig så det blev riktigt långledigt, hur skönt som helst!
På sista bilden kan man se märkena, fint va? Nu har dom ju redan bleknat lite, men när dagiskorten togs var de säkert jätteröda eftersom dom var "nya".

Idag ska vi åka in till Kga med mormorn o förhoppningsvis träffa mostern en sväng, ikväll är det träning. Hoppas verkligen att den går bättre än den i tisdags, herremingud. Så dålig har jag inte varit på länge, gjorde nog inte ett enda rätt!

Monday glory

Cha cha bitcheees!

Fy tusan vad skönt det var att komma hem från jobbet innan kl 16 för en gångs skull, man hinner ju göra hur mycket som helst då! Jag tänker inte skriva exakt vad vi har gjort, för det är bara massa tråkiga vardagliga saker, men en promenad var det bland annat.
En stor nackdel med min HTC Sensation är att den är väldigt svår att ta bilder på sig själv med, eller ja på mig och Linn som ni ser här ovanför. Tycker det är väldigt dåligt att dom inte tänkt på att man kanske inte alltid tar bilder när man tittar in i skärmen. Eller så är det bara jag som är blåst och inte har märkt att det finns en till knapp?!

För övrigt har jag fortfarande ont i fötterna/knät/benen sen i lördags, stört. Hade en sjukt rolig dag på jobbet, det var några röda ansikten och en hel del skratt åt allt galet som hände ;)

BA12

Igår hade vi jobbfest, eller ja det var hela BA12. O det var skitkul! Som sig bör på personalfester så spårade det för måånga och jag tror att det kommer vara många röda ansikten och nerböjda huvuden på jobbet imorgon ;) Jag tror att jag klarade mig någorlunda iaf som tur är haha, det blev lite väl mycket dricka men vad jag kan minnas gjorde jag inget farligt. Får väl höra det imorgon isåfall ;)

Tyvärr hände det en sak förut som gjorde att jag nästan bröt ihop.. Linn satt i badet o sa "min pappa" flera gånger, så jag frågade vem som är hennes pappa o hon svarade "Kåka" = Håkan. Det gör så jäkla ont att hon inte ens vet vem hennes egen pappa är. Hur förklarar man för en soon to be 2-åring att Håkan inte är hennes pappa och att hon inte har träffat sin riktiga på 1 år? Jag trodde att det skulle dröja länge innan det här problemet skulle komma. Visst, nu vet hon väl inte till 100% vad just pappa innebär, men att hon kallar någon annan för pappa känns väl sådär. Okej om det var någon jag har ett förhållande med, men inte ens det är det ju. Fan nu blir jag alldeles för personlig.

Skulle skriva nåt mer men jag glömde visst bort vad det var.. Återkommer!
Älskade lilla skruttunge <3 Jag ska göra allt jag kan för att skydda dig från alla idioter som finns där ute!

I-landsproblem

Jag har ett par frågeställningar som jag går och grubblar på för tillfället.

1. Varför känns dagarna längre när man försover sig? Fast egentligen känns dom ju kortare eftersom man får sova längre, men samtidigt känns dom jättelånga och tråkiga. Varför är det så?

2. Varför skjuter man nästan alltid upp saker som är tråkig och jobbiga? Jag hade näst intill stopp i handfatet i badrummet i någon vecka men jag tog inte tag i det, o när det blev ordentligt stopp väntade jag ett par dagar till. Jag hade såklart världens ångest över det men ändå tog jag inte tag i det. När jag väl tog mig i kragen så tog det ungefär 2 minuter att fixa det. Varför utsätter man sig för den ångesten när det egentligen är så jäkla lätt att fixa, och framförallt när man blir så nöjd när man är klar?

Ja, det är vad jag går och funderar på nuförtiden. Det är ju skönt att man har såna värdsliga problem ibland, och inget allvarligt :) Det här kan ni ta med en nypa salt såklart! Fast just punkt 2 är faktiskt ganska intressant, det här var bara ett exempel men det händer gång på gång i vardagen också. Man skjuter upp jobbiga men viktiga samtal, man skjuter upp städning, att ta tag i något som tynger en osv osv. Eller är det bara jag? Ni kanske tar tag i saker direkt och inte är lika lata som mig?;)

Gammal goding från i somras, lagom svettig tjej!

Sen undrar jag om det är jag eller Maria Mena som skrivit låten This too shall pass? Just den här meningen: "I аm уουr stubborn hypocritical lover, guarded bу thorns οf mу past" skulle kunna vara skriven av mig själv, eller till mig.. Läskigt. Jag har en liten down nu faktiskt, men det får vara så. Brukar inte få panik över att jag är lite halvdeppig, jag tror faktiskt man behöver det ibland. Tror inte på att man är glad jämt och aldrig har några problem, då tror jag mer att man undviker och skjuter undan sånt som är jobbigt.
Ojoj det här blev långt..


Saturday morning

Vad härligt med tidig lördagsmorgon efter en lång och skön natt :) Det har varit lite dött här inne ett tag nu, men jag har jobbat mer än heltid den här veckan så lusten/tiden att uppdatera har inte funnits. Det är riktigt skönt med helg nu efter en hård vecka, o vi ska försöka göra nåt bra av den. Just nu kokar jag ägg o tänkte fixa en god frukost, sen ska vi ge oss ut på promenad tänkte jag, kanske lite bus i lekparken också. Synd att vädret är så tråkigt bara, när det varit så fint i veckan. Sen hoppas jag att det blir fotboll i eftermiddag och imorrn är det bortamatch mot Heden.


Verifiering

Ojoj den här dagen har varit smått kaotisk! Har haft utbildning nu i dagarna tre, idag var det dags för prov och första samtalet.. Jag fick som tur var ett hyfsat lätt samtal så jag överlevde, men svårare blir det kan jag lova. Sen fjäskade jag lite (hehe) och fick byta simkort till mitt abonnemang, men dum som jag är (det händer, jag lovar) så glömde jag såklart skriva upp pinkoden på det nya simkortet. Efter en hel del ståhej ringde jag kundservice som fixade fram min pukkod, thank you! Så då var mobilen fixad. Mitt i allt det här skulle jag värma mat till Linn i micron, som smäller och dör. Även routern dör, så från att inte ha haft ett fungerande abonnemang, hade jag nu inget Internet.. Då undrade jag lite vad jag gjort för ont. Men efter lite pill här och där började det funka igen..
Tur att den här dagen snart är slut! Nu sitter jag med färg i håret, eller ja det hamnade väl mest i ansiktet och på halsen som vanligt. Hoppas verkligen att det går bort! Tycker faktiskt inte att det är så himla fränt att komma till jobbet med stora mörka fläckar överallt. Håll gärna en tumme för att det går bort är ni snälla :)


Den här bloggen skrivs av Emma som är 24 år och bor i Degerfors. Här får du en inblick i min vardag som ensamstående till dottern Linn, född 26:e november 2009. Det skrivs mest om Linn och alla hennes påhitt under det stora äventyr som kallas Livet, men every now and then hittar du inlägg om mig och mina I-landsproblem.

RSS 2.0